Jag kommer inte ifrån känslan att liksom stå utanför världen. Att jag, liksom tidigare i livet, är med på nåder. För att jag behövs till något, inte för att jag som person är efterfrågad. Jag blir så avundsjuk på människor som ingår i sociala sammanhang, som har en naturlig plats i umgängeskretsar. Som har gemenskap. Jag är liksom alltid fel på något vis. I alla sammanhang är det något som sticker ut och utdefinierar mig.
Det här problemet med att jag till varje pris skall vara till lags har tagit akuta proportioner. Jag är helt utmattad nu. Men var dig själv, tycker folk. Omgivningen är öht full av välmenta personer som talar om för en hur en ska vara. Du måste ta hand om dig, osv. Men precis som man inte kan förvänta sig av en alkoholist att hon från en dag till en annan helt ska tappa suget efter alkohol kan man inte begära av en bekräftelseknarkare att hon ska sluta ställa upp på andras förväntningar.
Jag har knarkat bekräftelse på olika sätt. Mest genom relationer som antingen gått ut på att jag tagit hand om omogna människor och stöttat dem eller genom att människor med stark personlighet har kört över mig med sin vilja. Ibland kombinationer. Någon gång har det varit människor som försökt ta hand om mig, men då alltid med baktanken att forma mig till det de vill ha. Oftast omedvetet, människor är sällan skadliga med flit, men det har varit nästan jobbigare. För en vill ju inte vara otacksam mot människors välvilja, även om den är skadlig för ens självkänsla.
Jag har försökt hitta ett sätt att balansera denna välvilja med mitt akuta behov av att lära känna och uppskatta mig själv. För väldigt mycket har handlat om en flykt från mig själv.
Nu har jag en respit. Jag ska försöka lära mig att uppskatta mig själv, att vara med mig. Att lita på mitt eget omdöme och inte lägga mig för andras önskningar. Det kräver oerhörd energi just nu, eftersom folk är vana vid att jag hjälper dem och deras (implicita) önskningar på traven. Men jag orkar inte undanhålla saker eller skönmåla för att göra folk glada.
När det här är över kommer jag vara om möjligt ännu mer ensam och utanför. För jag kommer inte ens låtsas att jag är normal för att få vara med. Jag kommer få lära mig åter och åter igen att folk är bara snälla mot den konstiga så länge hon spelar med i det sociala spelet. Jag har lärt mig det förut och jag tror inte det har ändrats.
Till slut kan jag kanske sjunga med Sparks : I've married myself, I'm really happy together. tills dess är det mer "vem sjutton är jag egentligen"?
tre bra saker:
Mina dagar i Visby även om de underströk utanförskapet.
nektariner
min säng
